Här
följer en kort recension av Öijers nya diktsamling.
Författare: Bruno K. Öijer
Titel: Och Natten Viskade Annabel Lee
Förlag: W&W
I sin
nya diktsamling anknyter Bruno K. Öijer ofta och tydligt till
litteraturhistorien. Det märks redan i titeln Och Natten Viskade Annabel Lee
– en anspelning på en dikt av Edgar Allan Poe. Och den avslutande långa dikten
”Alla var där” utspelar sig på krogen, där besökarna heter Baudelaire, Camus,
Dostojevskij och Poe. Samlingen i sin helhet består av ett sextiotal dikter,
flertalet relativt korta, några lite längre. Hos Öijer finns fortfarande
stenhård samhällskritik, exempelvis i rader som ”vår kung är ingen kung / vår
drottning ingen drottning” – de beskrivs istället som ”ett hån mot varje
sagobok”. Det som ändå mer påtagligt präglar denna samling är en känsla av hopp
och värme, och en omtanke om utsatta människor och en hotad natur.
Litteratur,
bildkonst, film och musik spelar i många fall en avgörande betydelse för de
budskap som kan utläsas ur dikterna, här såväl som i alla Öijers tidigare
diktsamlingar. I vid bemärkelse är det konsten – och med specifikt poesin i
spetesen – som framstår som det viktigaste vapnet i kampen mot dumhet, idioti,
förtryck och ondska i världen.
Sett
till omslag och formgivning har Bruno K. Öijers fem senaste diktsamlingar sett
likartade ut; och flertalet av dem är skapade av Maya Eizin Öijer. Sett till de
dikter, den poesi som formuleras i dessa verk framträder också ett och annat
gemensamt, även om läsaren också kan skönja förändringar. Inte minst tycks
Öijers språk bli allt mer avklarnat.
Några
dikter bygger på barndomsminnen, och bär försoningens prägel. Som poet känns
Öijer säkrare än någonsin. Dikten ”Lans Av Ljus” trycktes först i Dagens
Nyheter, nyårsafton 2008.
Dessutom
skulle jag vilja peka på en miss i det massmediala flöde som fört fram en
rad presentationer, intervjuer, recensioner och tolkningar sedan Och Natten Viskade Annabel Lee utkom i
mitten av september. Det har hos åtminstone tre olika kritiker och journalister
påståtts att Humphrey Bogart dyker upp i krogmiljön i den sista dikten, ”Alla
var där”. Men det är inte sant – Det är Albert Camus som diktens jag får syn
på, och som påstås likna Bogart. Jag förundras av de slarviga läsare enligt
vars läsningar alltså Bogart är med på krogen. Bara hans namn är med, men det
är den Bogart-like Camus som får sista ordet i dikten och därmed också i boken:
[---]
jag
insåg att det var dags att gå
längtade
faktiskt ut till regnet igen
och
märkte att även Albert Camus
var på
väg hem
jag
hade velat tala med honom
om
chanserna att kunna lura döden
och få
tillvarons sten att sväva
men
han hade varit upptagen
av
olika kvinnor hela kvällen
och
liknade mer och mer Humphrey Bogart
när
han tände en ny cigarrett och förklarade
att
han alltid känt sej som en främling
och
att det var lönlöst att vänta
på den
yttersta domen
eftersom
den faller varje dag
jag
vinkade till honom
och
märkte att en av kvinnorna
inte
ville lämna honom ifred
hennes
hår
hängde
långt och vått nerför ryggen
jag
fick intrycket av en drunknad
och
hörde inte vad hon frågat honom om
men
han stannade upp vid ytterdörren
och
svarade
det är försent nu
det kommer alltid att vara försent
lyckligtvis
Mikael
Askander
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar